Ah.
Min kropp säger att jag är trött.
Mitt huvud säger att jag ska sitta vaken.
De sammarbetar inte.
Varför skulle de, egentligen? För att de tillhör samma människa, och därför påstås och förväntas vara sammankopplade?
Jag vet inte.
Nej, fyfan.
Nu känns det så här igen.
Att jag inte vet någonting, att mitt huvud är helt tomt på tankar som egentligen betyder någonting, påriktigt.
Allt det jag tänker är ovesäntligt och inte av betydelse.
När jag försöker, blir allting bara luddigt och oklart.
Kan man säga att tankar är osymmetriska? För isåfall är mina det just nu.
Ibland känner jag mig som en främling för mig själv.
När jag ser mig i spegeln ser jag bara någon.
Inte den person jag sett och varit nu i 15 och ett halv år.
Det är galet.
Någon sa till mig; " Jag undviker speglar. Varför ska jag titta på mig själv i en? Jag kan väl lika gärna göra så här! " och såg ner på sig själv. Dock inte ordagrannt, men ni fattar. Det låter som en bra idé just nu, att glömma att någon ens kom på spegeln.
Kanske är det bara brist på sömn. Kanske är det för stora omställningar som hinner ikapp mig. Kanske är det känslan av att jag inte klarar av det här, och att allting alla känner för mig bara är fejk och uppmålat för att få mig att tro.
Tro på vad? - Jag vet inte.
Jag sa ju det.
Jag vet inte. Jag vet inte, jag vet inte, vet inte, vet inte, inte...
Jag har blandat bort mig, jag har tappat bort den röda tråden, ifall det nu någonsin fanns en sådan.
Låter dock som för mycket krävt av det här inlägget.
Jag ska sluta nu. Allt det jag skriver betyder egentligen ingenting.
Mina fingrar skrev det min hjärna sa.
Se där ja, vi fick in lite sammarbete på slutet.
Hurra....

Puss